Epiolog

Det var mörkt ute. Jag förstod inte mig själv, eller mitt sinne, varför jag ville ut i den mörka skogen. Det var som om något ropade på mig.Något. Jag tittade ut genom dörrspringan, innan jag öppnade dörren helt. Det var en smal krokig stig som ledde in i skogen. Jag satte min ena fot i det fuktiga gräset, sen min andra. Jag tittade bakom mig en sista gång, på det röda huset som stod och lyste innifrån. Egentligen ville jag bara springa in i huset, upp för trapporna, in i sovrummet där mamma sov och krama om henne. Gråta tyst i hennes famn. Men efter att jag bara råkade förstöra hennes lilla dejt med Fredrik, killen hon var förälskad i, sa hon dem där orden. Orden som skaver i hjärtat`` Stick härifrån, jag vill aldrig se dig mer!´´. Jag börjde gå på stigen. Jag kunde inte hjälpa att jag inte gillade Fredrik. Han hade något i ögona som jag inte riktigt tyckte om. När tallarn började omfamna mig, såg jag en stor gråtta. Där kankse jag kunde sova över natten, så jag gick in i gråttan. Det luktade unket och äckligt, och det hängde ner saker från taket. Då plötsligt fick jag syn på en flicka. Flickan hade rött, krullit hår, och var blek och spinkig som ett skelett.``Hjälp mig.´´ sa flickan och räckte ut sin hand.Jag tog tag i handen, och flickan drog mig. Hårt. Jag skrek för att jag åkte ännu längre ner i mörkret. Men flickan drog mig. Handen var iskall, om inte jag skulle bli nerdragen, och bara känt på handen, skulle jag tro att hon var död. Men den kraft som hon drog i, kändes det som om hon var en man som var 35, men hon kunde inte vara mer än 8 år. Efter det, så slockna hela min hjärna, och allt blev svart. Det var år 1923.




Varen bra? puss:*